En kofta att trä på själen
Åkesson visar att det går att vara smart och skarp och samtidigt rolig, drastisk, ja, rentav lättläst. Det handlar också om en indignation och om att lägga sig platt, säga: fixa det här nu, nån. Det var lite Sonja och jag mot världen över det hela.
Men varför är behovet av en Sonja så starkt fortfarande? Mitt intryck är att svensk litteratur som handlar om illamående idag riktar sig mera inåt: det är psyket, skära i hud, självsvält, det är kuva det egna som ett straff.
Är det bara jag eller är det finska kulturarvet, idealiseringen av sisun, skönheten i att bita ihop perkele , eller är det något annat? Anna Friman Men vad är det Sonja Åkesson strålar för nånting? Alla är skit. Jag klarar inte opp det här. Under våren producerade så gott som varje svensk kulturredaktion en hyllning till författaren som i år skulle ha fyllt åttio. Jag hade nämligen för mig att jag verkligen gillade Sonja Åkessons poesi, jag hade socialiserats in i de svenska författarnas och kritikernas vördnad för en poet som betyder så mycket för så många.
Söndagens svenskspråkiga sång och dikt
Jag har en annan rytm. Hon är en författare som ställer sig på den enskilda människans sida, som ser hennes ynklighet och styrka och som tar hennes vidbrända gröt på allvar. Det är att inte rikta ilskan utåt, utan i första hand inåt. På ett annat plan tror jag att en orsak till Åkessons popularitet helt enkelt är tillgängligheten. Är hemmafrun fortfarande vad hon var vid tiden för Åkessons kämparlyrik? En varm kropp att trä på kroppen En varm själ att trä på själen.
Det var revolution att släpa fram mansgrisar, ruttna potatisar, snorungar och sargade hemmafrusjälar i dagsljuset, det var revolution att göra det med raseri och gehör och med en punkig slängighet som knappast kunde kallas direkt inställsam. Och borde det i så fall inte finnas en uppsjö Sonjor, en hel generation av kampsystrar som skriver rasande glödande argt?
Det handlar om att bli tilldelad, att ha rätt till saker. En varm hand. Ett varmt liv att trä på det isande livet. Men vad vill hon själv? Så sitter man här år i samhället Finland och värjer sig mot det man uppfattar som, ja, pinsamt nog: gnälligheten i dikterna.
7A:s POESIBLOGG: Ett tack
För angelägen, det är hon. Och jag tror det är här någonstans som Åkessons lyrik är främmande för mig i samhället Finland Jag tror att Sonja Åkesson skrev på andra sidan en kulturklyfta som var enorm på talet, och som fortfarande inte riktigt grott igen. Kanske är det alltså så här: Sonja Åkessons svärta riktar sig utåt, hon söker skyldiga utanför den egna kroppens gränser, det är här biffen finns.
Exakt vad är det som gör att hon upplevs som så angelägen i Sverige idag? Åkesson var en nödvändighet då, när hemmafrun fortfarande sågs som en nätt hushållsmaskin. Svenska författare och kritiker tävlade i att vara den som förstår Sonja Åkesson bäst, den som älskar henne högst, den som försvarar henne hetast.
Man sitter alltså här och tycker det är depressivt och rentav okonstruktivt , som om man plötsligt hade glömt att det inte är litteraturens uppgift att vara uppbygglig och välfriserad. En varm kofta att trä på de isande tankarna. Allt är skit, tycks Åkesson konstatera i dikt efter dikt.
Jag är misslyckad Åkej. Det handlar om protest, men också om krav. Och hon fungerar definitivt idag. Ett varmt bo. Sonja Åkesson stod helt enkelt för en del av sextiotalets viktigaste politiska poesi i folkhemmet. Och jag har inga problem med att se värdet i vad Åkesson gjorde för både poesin och människorna på sextio- och sjuttiotalet.
Dikterna i Vara vit mans slav kommer ur elva olika samlingar publicerade mellan och Till sin död fightades Sonja Åkesson mot patriarkatet, mot konsumtionssamhället, mot bojorna, mot etiketterna, mot duktigheten, mot matrecepten, mot ensamheten, mot långkoken … Men vad fightades hon för?